Gränserna suddas ut

Etiketter

arbetstid, Blogg24, internet

Jag sträcker mig bara så lång jag är,

säger han med ett småleende. Sträcker mig så lång jag är tänker jag och förstår vidden av det han säger. Att kunna sätta gränser. Har vi blivit gränslösa, vi digitala handhållna enhetsmänniskor? Är det så att vi sakta håller på att förlora förmågan att kunna avgöra vad som är bra för oss och vad som inte?

 

 

Today’s comfort

Etiketter

comfort, philosophy, quote

Sometimes home

Can be

Another person 

Real-time obsession…

Etiketter

creativetech, ind16, live, vr

Besöker Internetdagarna och får som vanligt massiv informationskoma. Det som slår mig mest just nu är en slags förlamning och ett visst mått av -”oj…vad fan håller vi på med-känsla” samtidigt som jag undrar om jag börjar bli gammal…

Gammal i kontext av att jag tycker det borde gå långsammare och att tid för reflektion borde byggas in mer. Är en smula oroad över att allt måste vara i real-tid och ske live. Varför detta fanatiska jagande på att vara ”all over the place” och bara trycka in upplevelser i en strid ström? 

Vad händer med oss när vi inte hinner reflektera utan endast konsumera?

Det oroar mig och det hänger samman med min passion över hållbarhet. Sustainability. Vi måste vara hållbara över tid. Det är själva definitionen av hållbart. Att det ska vara det över tid. Över tid. 

Om vi blir så vana vid adrenalin och endorfin kicken, vilket du måste jaga hårdare ju äldre du blir, vad händer då med förmågan att tänka och skapa det som ska vara hållbart?

Att tänka hållbart kräver också en långsiktighet som iof dagens ekonomiska styrmodeller till fullo inte stödjer, vad händer om människan inte tänker, stödjer och vurmar för det långsiktiga?

En killes passion för VR gav mig både kalla kårar och nyfikenhet. Han menar att VR går inte att applicera på samma sätt som vi applicerat historieberättandet via böcker, musik eller animerade filmer. Vi känner något när vi ser och hör men vad händer med oss om vi är en en del av historien som berättas med alla våra sinnen, i real-tid? Eller som tjejens passion för live streaming där tesen är att det vore bättre om våra kroppar sände live genom att vi digitaliserar vår fysik. Hon ställde frågan, vad händer om våra kroppar blir digitalt hackade?

Så passande opassande

I dag för exakt ett år sedan fick Mamma vila…

*********

I natt vid 02.30-tiden gav mamma äntligen upp.

Efter en längre kamp under dagen och natten. Tog sina sista andetag och blev grå, en slags grå som är svår att beskriva i ord. Ljuset, färgen, och formen lämnade. Som en liten stilla våg skred livet iväg, började i fötterna och bara flöt över henne. Vi hade balkongdörren öppen, vilket jag förstod nu i efterhand att man ska. Anden måste hitta ut sägs det…

I dag är det också minnesdag för Utöja. Passande, opassande. Mamma var 9 år gammal när II-världskriget bröt ut. Att försöka med rimliga medel få andra att förstå hur det var att växa upp med krigsskadade föräldrar är något jag under de senaste åren försökt göra. Lite trevande. Jag har en stark integritet och talar ogärna om personliga saker. Det har ni nog förstått även om jag gärna tror att jag kunnat dölja det mesta genom den glättiga lättillgängliga fasaden. Att få andra att förstå hur absurd den här främlingsfientliga debatten har blivit och hur den har fått lov att eskalera frambringar en stor frustration hos mig.

Man kan inte sätta människor i en grupp, även om jag själv tenderar att göra det när det gäller ISIS och de fundamentalistiska grupperna som finns, oavsett religion. Bakom varje människa finns en historia, ett unikum. Vi är alla olika men vi tenderar att vilja samma övergripande saker. Att bli sedda, bli älskade, ej glömda eller gömda. När vi skapar dessa kollektiv och säger att kollektivet inte ska få vara här i landet, att de tar över, stjäler våra jobb eller vad det nu kan vara för tafflig argumentation blir jag så frustrerad och uppgiven. Det kan bara sluta illa. Vad krig gör med människor har jag sett på nära håll. Vi är många som har sett, levt med det, många har deltagit. En av de saker som händer med människan är att empatin fryser. Den slutar nästan att existera. En människa blir inte längre en människa med en egen historia utan övergår till något slags Det. Ett objekt utan varken känslor eller berättigande. Ett objekt som du kan göra vad du vill med, ett objekt utan värde.

När vi tenderar att hänfalla till det här främlingsfientliga taffligheterna gör vi samma sak. Vi objektifierar för att kunna ”döda”. Nu är vi ju lite mer civiliserade så vi dödar ju inte på riktigt men vi har hittat andra sätt att göra det med teknikens hjälp. Denna objektifiering är just sådant jag vill göra andra medvetna om, dels att man själv tenderar göra det men att de krigsskadade som lyckas ta sig hit har troligen varit i det stadiet, det lurar under ytan och kommer fram när personen blir hotad på olika sätt. Jag säger inte att vi ska tassa på tå men vi måste visa varandra respekt för att där finns en historia, förstå att empatin tar tid på sig att komma tillbaka och att de flesta personer vill känna igen. För att kunna älska helt och fullt måste du vara sårbar. Vill du veta mer om det kan du googla på Brene Brown som studerat detta under många år. Hon säger många bra saker om vad som händer med oss människor när vi ”goes numb”. När jag fick läst hennes studier blev jag så glad för hon sätter ord på en av de stora nycklarna som vi i det här landet har oerhört svårt att greppa. Vi har haft fred i över 300 år. Det finns ingen erfarenhet längre, flera generationer av fred har suddat ut alla spår.

Inte för mig. Jag har krigen i blodet. Trots att jag är född här har jag fått dem i modersmjölken. Det känns nästan som en plikt att försöka lära andra som inte har det. I många, många år var det en förbannelse men också en styrka. Numera känns det viktigt att försöka hitta ett sätt att berätta, kanske få några få att förstå och gradvis få till en förändring. Jag måste. Jag har ett ansvar för mina två pojkars värld. Jag vill inte att de ska uppleva samma sak som min mamma, jag vill inte heller att de ska tappa empatin och förståelsen för andra människor historia men risken är stor om vi fortsätter som vi gör. Att det eskalerar till en punkt bortom återvändo.

Jag har på lite olika sätt påbörjat projektet att berätta. Det är svårt, smärtsamt och en del av mig vill helst fly och glömma. Jag vet inte om jag kommer lyckas och i bland tänker jag att vem fan vill läsa om mig och mina erfarenheter. Jag är ingen. Egentligen. Sen tänker jag att jag är nog någon, jag har räddat livet på några personer, gett några personer minnesfyllda upplevelser, gett några en ny inriktning i livet, kanske har jag påverkat en och annan. Det är väl så det är, små små ringar på vattnet och kanske jag bara ska skriva för min egen skull men hur kul är det…

I dag blev jag föräldralös. Märklig känsla. En del av ens rötter är nu borta. Jag är glad att jag har en storasyster, egentligen två men en som kan min historia. En som kan berätta för jag har själv svårt att minnas och om det kan jag säga mycket. Det skapar en mängd konstigheter när man inte vet om ens minnen är ens egna. Om de inte är ens egna, vems är det då? Vem är då jag om jag inte är mina minnen?

Hela kvällen och natten var vi, min syster och jag, vid mammas sida. Vad hon visste, hur medveten hon var kommer jag aldrig att få veta men jag är glad att hon fick dö hemma, i sin egen säng, i samma sovrum där pappa dog. Det slog mig i morse, efter att hon dött att de båda kanske dog på exakt samma dag. Officiellt dog pappa den 23/7 men vi vet inte, han fick en hjärtattack och mamma hittade honom på golvet när hon vaknade. Så kanske han dog innan midnatt… I vilket fall som helst märkligt.

Själv är jag snurrig av trötthet, matt av alla upplevelser och fick en stark önskan att skriva. Förr tryckte jag undan alla sådana behov, att skriva, att plåta, att skapa. Tryckte bort och fortsatte jobba. Numera gör jag inte det utan försöker verkligen anstränga mig att skapa när jag behöver. Det händer något hos mig när jag bejakar känslan när den dyker upp. Och varför det är så kanske jag berättar en dag men inte idag.

Tina och jag…

Etiketter

taunus, tina, veteranbil

Jag köpte henne i kartonger för nästan 25 år sedan…25….känns som igår…

Genom åren har jag flyttat mycket men Mamma har sett till min pärla. Vakat över henne som en hök. Två gånger har garaget, där hon stått, brunnit rejält, bägge gångerna har jag bott långt bort…

Mamma och grannarna har hjälpts åt att flytta bilen, försäkringsbolaget har kommit och kört rejäl rekond. Hon har blivit som ny…Dock protesterade hon vilt vid sista branden och gav mig (och sonen) en rejäl spik när vi skulle starta motorn…detta var snart 10 år sedan…

Sedan dess har hon stått.. Polisen patrullerade gärna förbi med jämna mellanrum, tog en lov runt bilen för att kolla att allt stod rätt till. De gjorde det för att de träffat Mamma som talat varmt om ”sin bil”. Så var Mamma. Pratade med alla. Blinkade lite med ögat och bad om hjälp….En äldre dam som talade finlandssvenska, som ingav respekt bara genom att spänna ögonen i en…

Poliserna tyckte om Mamma och de gillade bilen…

När Mamma gått bort och bilen var tvungen att flyttas kom halva grannskapet ut (män i olika åldrar) och hjälpte till. Alla beklagade sorgen och frågade mig om de fick köpa hennes bil…

Jag skrattade gott inombords och tänkte att ja…Mamma och Tina passade bra ihop. Några turer fick vi tillsammans genom åren, med barnstolar och picknick korgar…

I ett av mina svagaste ögonblick lovade jag bort bilen till min äldste son…påstår han…jag har svårt att se att jag verkligen kan göra det….se någon annan köra min älskade bil som jag en gång renoverat från kartong till bruk…tillsammans med min första kärlek…

Bilar och jag har något ihop. Många skrattar åt mig och min andra kärlek på två hjul…GTv:n…samma känsla…svår att beskriva i ord men när jag sitter bakom ratten händer något…det är jag, vägen och bilen…målet är ointressant…

Efter Mammas död har Tina stått i ett garage jag fått låna. Jag har inte kunnat ta itu med henne…har låtit bli att tänka på henne överhuvudtaget…nu var hon tvungen att flyttas och jag tvungen att ta itu med minnen…

Hon är i sämre skick än väntat…nu får jag ta semestern till att fundera…

Saknar Mamma…

Är IT-avdelningen död?

Etiketter

alxanderbaard, Energi, it

I mitt jobb funderar jag mycket kring morgondagens IT-landskap. Vad ska en modern IT-avdelning leverera och hur behöver den då vara uppbyggd för att klara det ökade trycket? I mina vågskålar ligger en ny marknadsdesign för el och digitaliseringen av samhället (konsumenternas krav & förväntningar). Ägaren till verksamheten har sagt att vi ska leverera samhällsnytta. Det betyder att vi ska göra bra energi till samhället där vi verkar samtidigt som vi ska tjäna pengar och ge tillbaka till ägarna.

Förutom att våra kunder ska kunna tända lampan och ha det varmt kommer vi leverera en mängd information. Olika typer, för olika behov, både till företag och privatkunder. Mängder med information ska förpackas snyggt, levereras säkert och ge mottagaren ett framtidsscenario (i det korta perspektivet) baserat på vår enorma kunskap. Flöden av data ska hanteras. Det ska gå episkt snabbt, vara rätt, endast för mina ögon och generera ett så pass stort värde att jag kommer vilja betala för kunskapen.

Som alltid, med glädje,  läser jag om Alexander Baard. Kontroversiell ja, udda ja, diversifierad ja. Dock är det man med bevis för sina teser och det är inte många framtidsforskare som kan bevisa sina teser på det sätt Baard kan. Bevis imponerar oavsett resultat (nätokraterna 2001).

I intervjun med VA (veckans affärer) ger han sin syn på framtiden och pratar bl.a om:

• Nätokrati
• Konsumtariat
• Dividera
• Attention

Jag kan inte annat än att hålla med Baard. Tyvärr, kanske jag ska säga då vissa delar känns lite dystra i magen… Oavsett ger hans bild mig en hel del att fundera över och gör att jag försöker omsätta det han säger till framtidens IT-landskap. Grupper blir viktiga, säger Baard. Vi kommer behöva analysera gruppers beteende mer än vad vi gör idag. Vi kommer behöva verktyg som hjälper oss förutse saker. Det kommer ställa krav på snabbhet och förmågan att kunna fatta snabba beslut i den kommunikation som ska levereras och samtidigt fatta strategiskt effektiva beslut i form av IT-investeringar som ska hålla över tid. Det blir en utmaning då IT-stödet måste vara flexibelt… Ska man kanske utgår från att den traditionella IT-avdelningen är död?