Jag sträcker mig bara så lång jag är,
säger han med ett småleende. Sträcker mig så lång jag är tänker jag och förstår vidden av det han säger. Att kunna sätta gränser. Har vi blivit gränslösa, vi digitala handhållna enhetsmänniskor? Är det så att vi sakta håller på att förlora förmågan att kunna avgöra vad som är bra för oss och vad som inte?