Månadsarkiv: juli 2016

Så passande opassande

22 fredag Jul 2016

Posted by in Filosofi

≈ Lämna en kommentar

I dag för exakt ett år sedan fick Mamma vila…

*********

I natt vid 02.30-tiden gav mamma äntligen upp.

Efter en längre kamp under dagen och natten. Tog sina sista andetag och blev grå, en slags grå som är svår att beskriva i ord. Ljuset, färgen, och formen lämnade. Som en liten stilla våg skred livet iväg, började i fötterna och bara flöt över henne. Vi hade balkongdörren öppen, vilket jag förstod nu i efterhand att man ska. Anden måste hitta ut sägs det…

I dag är det också minnesdag för Utöja. Passande, opassande. Mamma var 9 år gammal när II-världskriget bröt ut. Att försöka med rimliga medel få andra att förstå hur det var att växa upp med krigsskadade föräldrar är något jag under de senaste åren försökt göra. Lite trevande. Jag har en stark integritet och talar ogärna om personliga saker. Det har ni nog förstått även om jag gärna tror att jag kunnat dölja det mesta genom den glättiga lättillgängliga fasaden. Att få andra att förstå hur absurd den här främlingsfientliga debatten har blivit och hur den har fått lov att eskalera frambringar en stor frustration hos mig.

Man kan inte sätta människor i en grupp, även om jag själv tenderar att göra det när det gäller ISIS och de fundamentalistiska grupperna som finns, oavsett religion. Bakom varje människa finns en historia, ett unikum. Vi är alla olika men vi tenderar att vilja samma övergripande saker. Att bli sedda, bli älskade, ej glömda eller gömda. När vi skapar dessa kollektiv och säger att kollektivet inte ska få vara här i landet, att de tar över, stjäler våra jobb eller vad det nu kan vara för tafflig argumentation blir jag så frustrerad och uppgiven. Det kan bara sluta illa. Vad krig gör med människor har jag sett på nära håll. Vi är många som har sett, levt med det, många har deltagit. En av de saker som händer med människan är att empatin fryser. Den slutar nästan att existera. En människa blir inte längre en människa med en egen historia utan övergår till något slags Det. Ett objekt utan varken känslor eller berättigande. Ett objekt som du kan göra vad du vill med, ett objekt utan värde.

När vi tenderar att hänfalla till det här främlingsfientliga taffligheterna gör vi samma sak. Vi objektifierar för att kunna ”döda”. Nu är vi ju lite mer civiliserade så vi dödar ju inte på riktigt men vi har hittat andra sätt att göra det med teknikens hjälp. Denna objektifiering är just sådant jag vill göra andra medvetna om, dels att man själv tenderar göra det men att de krigsskadade som lyckas ta sig hit har troligen varit i det stadiet, det lurar under ytan och kommer fram när personen blir hotad på olika sätt. Jag säger inte att vi ska tassa på tå men vi måste visa varandra respekt för att där finns en historia, förstå att empatin tar tid på sig att komma tillbaka och att de flesta personer vill känna igen. För att kunna älska helt och fullt måste du vara sårbar. Vill du veta mer om det kan du googla på Brene Brown som studerat detta under många år. Hon säger många bra saker om vad som händer med oss människor när vi ”goes numb”. När jag fick läst hennes studier blev jag så glad för hon sätter ord på en av de stora nycklarna som vi i det här landet har oerhört svårt att greppa. Vi har haft fred i över 300 år. Det finns ingen erfarenhet längre, flera generationer av fred har suddat ut alla spår.

Inte för mig. Jag har krigen i blodet. Trots att jag är född här har jag fått dem i modersmjölken. Det känns nästan som en plikt att försöka lära andra som inte har det. I många, många år var det en förbannelse men också en styrka. Numera känns det viktigt att försöka hitta ett sätt att berätta, kanske få några få att förstå och gradvis få till en förändring. Jag måste. Jag har ett ansvar för mina två pojkars värld. Jag vill inte att de ska uppleva samma sak som min mamma, jag vill inte heller att de ska tappa empatin och förståelsen för andra människor historia men risken är stor om vi fortsätter som vi gör. Att det eskalerar till en punkt bortom återvändo.

Jag har på lite olika sätt påbörjat projektet att berätta. Det är svårt, smärtsamt och en del av mig vill helst fly och glömma. Jag vet inte om jag kommer lyckas och i bland tänker jag att vem fan vill läsa om mig och mina erfarenheter. Jag är ingen. Egentligen. Sen tänker jag att jag är nog någon, jag har räddat livet på några personer, gett några personer minnesfyllda upplevelser, gett några en ny inriktning i livet, kanske har jag påverkat en och annan. Det är väl så det är, små små ringar på vattnet och kanske jag bara ska skriva för min egen skull men hur kul är det…

I dag blev jag föräldralös. Märklig känsla. En del av ens rötter är nu borta. Jag är glad att jag har en storasyster, egentligen två men en som kan min historia. En som kan berätta för jag har själv svårt att minnas och om det kan jag säga mycket. Det skapar en mängd konstigheter när man inte vet om ens minnen är ens egna. Om de inte är ens egna, vems är det då? Vem är då jag om jag inte är mina minnen?

Hela kvällen och natten var vi, min syster och jag, vid mammas sida. Vad hon visste, hur medveten hon var kommer jag aldrig att få veta men jag är glad att hon fick dö hemma, i sin egen säng, i samma sovrum där pappa dog. Det slog mig i morse, efter att hon dött att de båda kanske dog på exakt samma dag. Officiellt dog pappa den 23/7 men vi vet inte, han fick en hjärtattack och mamma hittade honom på golvet när hon vaknade. Så kanske han dog innan midnatt… I vilket fall som helst märkligt.

Själv är jag snurrig av trötthet, matt av alla upplevelser och fick en stark önskan att skriva. Förr tryckte jag undan alla sådana behov, att skriva, att plåta, att skapa. Tryckte bort och fortsatte jobba. Numera gör jag inte det utan försöker verkligen anstränga mig att skapa när jag behöver. Det händer något hos mig när jag bejakar känslan när den dyker upp. Och varför det är så kanske jag berättar en dag men inte idag.